Jag har övernattat i Hotelrum, sovsalar, Cabanas (stuga), bussar, på stranden och hemma hos folk.

Jag har sovit i sängar, hängmattor, estrellas (hängande säng), på soffor och på golvet.

Jag har flera gånger bott på smutsiga och ohygienska ställen.

Jag har utnyttjat ett all-inclusive hotels tjänster utan att betala.

Jag har kört bil, motorcykel och moped.

Jag har åkt taxi, cykeltaxi, tuk-tuk (mopo-taxi), bak på motorcykel,bil, pick-up flaka, färggranna chicken-bussar, vanliga moderna bussar, färjor, fallskärm och flyg för att ta mig dit jag har varit på väg.

Jag har åkt berusade på en pickup flaka med en berusad kusk.

Jag har suttit ensam vid landsvägar utan att vara säker när eller om det kommer bussar.

Jag har ätit en hel del konstiga saker, tex grillade gräshoppor.

Jag har lärt mej äta broccoli under mitt californien besök. Så länge den inte är kokad.

Jag har levt ett halvår på en riktig kolhydratdiet baserad på ris, böner och bröd.

Jag har druckit Bucanero, Cristal, Corona, Dos Equis, Negra Modelo, Coors Light, Anchor Steam, Gallo, Cabro, Toña, Victoria, Brahva och Pilsener.

Jag har druckit den godaste rom som finns i hela världen, Flor de Caña.

Jag har druckit för mycket av den näst godaste rommen, Havana Club, och gått in i fel hus i Trinidad, Kuba.

Jag har lyckats lära mej att kasta vessapappret i roskis istället för att spola ner det.

Jag har smörjat in mig med shampoo istället för solkräm.

Jag har borstat tänder med kranvatten i alla länder jag besökt.

Jag har odlat skägg, om det kan klassas som skägg.

Jag har surfat, klättrat opp för vulkaner, hoppat ner för berg och vattenfall.

Jag har simmat i Stilla Havet, Karibiska Havet, insjöar, cenotes och i källor uppvärmda av vulkaner.

Jag har sett brudar i rullskridskor tackla varann, fotbollsspelare glidtackla varann och tjurar tackla berusade tjurfäktare.

Jag har sett mera antika ruiner och gamla kyrkor än jag kan räkna till.

Jag har sett för fattigdom, avfall, hemlösa hundar, beväpnade vakter, kackerlackor, iguanas, Ché Guevara-bilder och rostig korrugerad plåt (byggmaterial nr.1 i denhär delen av världen) överallt.

Jag har sett en massa konstiga saker som jag inte kan förklara.

Jag har sett hungrig, smutsiga och utsvultna barn tigga pengar.

Jag har försökt att inte ge pengar åt dem men några gånger har jag misslyckats.

Jag har gett bort pengar så en annan resenär sku slippa hem till Victoria, Kanadas finaste stad.

Jag har lärt mej lite mera på andra.

Jag har skippat flera ”viktiga turistattraktioner” för att följa med nån mänska jag gillar eller för att åka ensam dit inga turister åker.Jag har varit för lat för att lära mej spanska ordentligt. Español de la Calle duger bra.

Jag har haft en veckas spanska lektioner men under mina diskussioner med läraren Fernando lärde jag mej mera Nicaraguas historia än jag lärde mej spanska.

Jag har blivit bötfälld vid gränsöverskridning.

Jag har haft problem med Homeland Security fler än en gång.

Jag har skickat för många postkort. Det är en av dom dyraste hobbyna i alla länder. Ett postkort kostar nästan en måltid i de flesta länder.

Jag har saknat varenda en av mina vänner.

Jag har träffat härliga och intressanta människor från alla samhällsklasser. Allt från arbetslös och studerande till läkare, operasångarerskor och trollkonstnärer.

Jag har lärt mej nästan lika mycket om andra resenärer och deras länder som jag lärt mej om centralamerika.

Jag har lärt mej att alla amerikaner inte är dumma. Åtminstone dom få som reser utanför sitt eget lands gränser.

Jag har lärt mej att tyskar kan vara och oftast är riktigt trevliga. Även om dom oftast är välorganiserade och ordningsammas. ”Nej vi äter inte lunch nu, vi äter lunch om en timme så kan vi äta middag senare”.

Jag har blivit påmind om att kanadensare är supertrevliga och sociala.

Jag har blivit påmind om att svenskar är svenskar, fast man steker dom i smör som finnen säger. Och samma gäller ryssarna.

Jag har börja trivas med att ha hett varje dag.

Jag har kännt mej ensam.

Jag har haft tråkigt.

Jag har haft mitt bästa halvår nånsins.

Jag har aldrig ångrat mej att jag reste iväg.

Jag har njutit av att vara ute ur ekorrhjulet i ett halvår.

Jag älskar att gå i flip-flops dagligen.

Jag älskar att ändra mina planer dagligen.

Jag älskar att ha väslan på ryggen och vara på väg till ett nytt ställe.

Jag älskar att resa med någon jag just träffat och gillar skarpt.

Jag älskar nattbussar. Man sparar både tid och pengar.

Jag älskar att vara längst i nattklubbar och barer.

Jag älskar central-amerikanska marknader.

Jag älskar fungerande oordning.

Jag älskar när mänskorna klär sej i färggranna dräkter.

Jag älskar att se när kvinnorna bär allting på huvudet.

Jag älskar palmer, vita stränder och turkost vatten.

Jag älskar Tacos al Pastor.

Jag älskar mango. Skitbilliga och supergoda.

Jag älskar att köpa någomnting till ett bra pris.

Jag älskar att klippa håret i denhär delen av världen, kostar 1-2 euro. Bästa är när dom finslipar med rakkniven.

Jag älskar att leva på 10 euro/ dag.

Jag älskar hängsmattor. Har tre stycken hem med mig hem i bagaget.

Jag vill träffa alla mina vänner så fort som möjligt, men först två jag aldrig träffat förut – Ada och Morris.

Jag vill att amerikanerna sku inkludera skatten i priset så man inte sku behöva gå omkring med fickorna fulla av småpengar.

Jag vill aldrig mera höra Bon Jovis Bed of Roses på spanska.

Jag vill till flera platser med namn man inte kan uttala, som Queltzaltenango och Chichicastenango.

Jag vill rekomendera er att inte alltid välja det bekvämaste alternativet när ni reser. Ni kan få se och lära er så mycket mera.

Jag vill att sex månader går snabbt så jag får göra alla dessa och en massa nya saker igen.

Jag vill att det blir midsommarväder. 

1) Att få träffa alla vänner man saknat där hemma.

2) Att inte behöv packa opp eller ihop var och varannan dag.

3) Att få ta på sig någo andra kläder än dom som man gått med i ett halvår.

Att få komma hem i egen säng brukar ju rankas högt det med men min säng är ju uthyrd…

Jag har haft lyckan att få se platser dom flesta inte får se. Både eländigt skitiga och overkligt vackra, ändå har jag kommit på att jag gillar mänskor mera än platser. Har helt enkelt träffat så många intressanta och roliga resenärer. De lokala vars vardag man har fått ta del av har öven de varit supervänliga. Även vilt främmande mänskor har för det mesta varit otroligt hjälpsamma och snälla.

Någonstans rekommenderas en resebok som heter ‘Kindness of Strangers’. Tror inte jag behöver läsa den, kan ju skriva en egen.

Over and out!

ps. Ett inlägg är det ännu på kommande men färjan är på väg så jag hinner inte nu. 

Blev några sena kvällar på pubarna där men helt bortkastade pengar var det inteför alltid lär man sig nånting. Av en kille från Melbourne lärde jag mig att ingen dricker Foster’s i Australien. I Europa är det ju Foster’s som gäller när det ska vara Aussie-fiilis men Down Under dricks det inte. Lite som med Finlandia Vodka, har rätt så många gånger fått höra ”ni i Finland dricker ju bara Finlandia Vodka”.

Första dagen i Dublin  var nära på att bli överkörd 4-5 gånger när jag korsade gatan. Biljävlarna kommer ju från fel håll på denhär ön.

Av alla platser jag har varit till är Riga fortfarande en av mina favoriter. Känner sej alltid lika välkommen där. Dom är alltid lika överivriga att ta emot mig och ordna och hjälpa en med allting när man är där. Helt klart dom vänligaste människorna jag känner. Ändå blev jag där en dag mindre än planerat. Det blev lite tråkigt när om flesta jobbade alla dagar och trots att Gamla Stan är trevlig så börjar man ju kunna den ganska bra när det var sjätte gången där.

Att bara tillbringa några dagar i både LA och Dublin är ju helt bortkastat och när dessutom dom här senaste flygningar har blivit ordentligt dyrare än dom tidigare så var det nog ett dåligt beslut att ta sej hem denhär vägen. I början gjorde jag fina kap när jag bokade mina flyg, prova slå 0,01€ för London-Dublin, men nu mot slutet har jag fått betala tillbaka för att jag rest oplanerat. Den sista flygresan är ju den sämsta affär jag gjort någonsin, dessutom får ja sitta halva dan i Köpenhamn. 

Dublin – Riga, via Köpenhamn
0,148 €/km (1.950 km – 287,85 € – Air Baltic)

Los Angeles – Dublin via Boston
0,039 €/km (8.320 km – 329,45 – Aer Lingus)

San Francisco – San Salvador (via Los Angeles) och Guatemala City – Los Angeles (via Dallas)
0,031 €/km (7.770 km – 244,84 € – American Airlines)

Cancun – Havana – Cancun
0,225 €/km (ca 230 € – 1.020 km – Click Mexicana)

Orlando – Cancun
0,092 €/km (996 km – 92,52 € – Jet Blue)

Dublin – Orlando
0,030 €/km (6.530 km – 196,94 € – Aer Lingus)

London – Dublin
0,000 €/km (472 km – 0,01 € – Ryan Air)

Helsinki – London
0,038 €/km (1.850 km – 70,99 € – Easyjet)

ps. 3 cent per kilometer är ett bra pris för en flygresa.

Där hänvisade dom mej till någonting som kallades fast track men som inte var speciellt snabbt. När jag inte hade någon amerikansk sjukförsäkring att komma med så kollade dom opp mina personuppgifter och mitt visa-kort flera gånger. Efter ca 3 h på Saint John’s så gav läkaren till slut ett utlåtande och ett antibiotika-recept. Nu får man bara hoppas att det hjälper. Det är lite knepigt när man inte mera ens vågar släppa en fis med byxorna på.

För följande kontrollant var Kuba-stämpeln ett rött skynke.
- Sir, did you buy something when you were in Cuba?
- No I did not.
- Sir, let me be perfectly clear on this one. Its not illegal for you guys from Norway to go there…
- Finland.
- Don´t interupt me! If you have something like Cuban cigars, rum etc you will be fined. Did you buy something when you were in Cuba?
- No, nothing.
- I find that very hard to believe so you will have to step over there sir.
Så fick man riva väskorna för granskning.

Tiden i centralamerika börjar nära sig slutet men resan fortsätter ännu en tid. Imorgon flyger jag till Los Angeles och nästa veckas tisdag vidare till Dublin. Sen tänker jag besöka ytterligare några länder innan jag kommer hem. Men till dem reser jag inte för att turista utan först och främst för att träffa kompisar.

Just nu är det åska och ösregn ute så jag har god tid att skriva ihop ett litet sammandrag av centralamerika. Antagligen blir det också något inlägg om både LA och Dublin.

Nå Guy är en handlingens man så han ordnade enkelt skjuts sju personer bak på en picku-up. Vägen upp var lång och krokig men det gick snabbt då Guy underhöll genom att babbla oavbrutet och ropa lite vad som helst åt dom flesta mänskor vi passerade. Han påminde en hel del om morbror Bo denhär Guy.

Efter att seglet var utspritt och utrustningen var granskad så fick jag först beundra när Erica och Guy kastade sej utför stupet och seglade runt bland fåglarna. Ungefär en timme senare, när Guy liftat upp tillbaka, så var det min tur.

Guy, ze french paraglider.

Erica flyger.

På senare år har marknaden mera blivit en turistattraktion och det märks framförallt i mängden av färgranna kläder, hantverk, dukar, smycken och andra turistprylar som man har svårt att tro att dom fattiga guatemalerna skulle köpa. Längre in på marknaden hittar man nog ännu kycklingar, kryddor, grönsaker och annat som lokalbefolkningen köper men det är från turisterna pengarna kommer och dom försöker ta ut allt av dom. Jag hade inga problem att pruta ner textiler från 200 quetzales (ca 17 euro) till 30 (ca 2,50).

Sämst med marknadsbesöket var att man nu har väskan överfull och får bära på 6-7 kg överlopps vikt i form av souvenirer.